overgodningsuxx.blogg.se

ÖVERGÖDNING OCH DESS ORSAKER

 Östersjön har inte alltid varit ett övergött hav. Faktum är att det från början var näringsfattigt, oligotroft. Men i och med industrialiseringen har människan under hela 1900-talet förorenat havet. Denna förorening sker i stor utsträckning än idag och konsekvensen har blivit och är övergödning. Vad är då övergödning? Och hur orsakas det?

                            Övergödning, eller eutrofiering, som är den vetenskapliga termen, är att ekosystem rubbas som en effekt av för höga halter av närsalter. Vi släpper ut dessa näringsämnen via t.ex. industrier, transporter, samhällen, skogs och jordbruk. Utsläppen sker vid sjöar och vatten och det är gödande näringsämnen, främst kväveoxider och fosfor, som bidrar allra mest till övergödningen.Ett överskott av näringsämnen i havet orsakar en explosiv tillväxt alger och växter. Detta kommer leda till hypoxi, en syrefattig miljö, när algerna och växterna bryts ned förbrukar de havets syre. Nedbrytningen kommer också bilda fosfater som bidrar till övergödningen, man kan alltså se detta som en ond cirkel.[1]

                             De flesta har säkert varit med om algblomning på sommaren, detta är en effekt av övergödningen. Det är giftiga, blågröna alger som heter cyanobakterier som lägger sig på ytan av havet runt kuster och stränder. Under våren sjunker mängden kväve i havet eftersom vanliga växtplankton tar upp näringsämnena för att blomma, men när dessa dör bildas den fosfor som behövs för att cyanobakterier ska blomma kraftigt.[2] Fosforn kommer som tidigare nämnt från nedbrytningen av alger, där näringsämnena återförs till vattnet i biotillgänglig form. Fosforn tillförs också direkt från landavrinning, avlopp och industriutsläpp i kustnära områden. En annan källa för tillförsel av fosfor är biogeokemisk frisättning från bottensediment, särskilt i syrefria områden, vi vet att syrebrist är en effekt av alger och växters nedbrytning på bottnar. Det cyanobakterier gör är att de binder kväve från luften, och denna kvävefixering får konsekvenser. Mängden kväve i vattnet ökar kraftigt och görs biologiskt tillgängligt i och med cyanobakteriernas kvävefixering. Egentliga Östersjön kan tillföras med 200 000–400 000 ton kväve per år, vilket är nästan lika mycket som den antropogena kvävetillförseln.[3]

                             Fotosyntesen sker främst på ytan av vattnet, eftersom att det är dit solljuset når. Algblomningen kan göra vattnet grumligt och hindra solens strålar att nå långt ner, och i och med en försämrad fotosyntes kommer mindre syre att bildas på botten. Bottendöd är en konsekvens av syrebristen på havsbotten, ibland är Östersjöns djupare delar, större djup än 130 meter, helt utan syre. Då kan bakterier som inte kräver syre växa och det bildas giftigt och illaluktande svavelväte vid bottnen, man brukar prata om att död botten luktar ruttet ägg. [4] Syrebristen och bottendöden kanske inte syns på ytan, men med en kamera har forskare hittat bevis på hur omfattande den är. I dokumentärfilmen Vårt Grisiga Hav av Folke Rydén Production filmar forskare botten på finska viken. I filmen ser vi hur kräftdjur går på frambenen och sträcker upp sin bakdel, där gälarna sitter, mot ytan. Det är som om de kippar efter luft, vi får också en överblick över botten och bottendöden.[5]

Hanna Lindström 13sac